Och så var jag här igen

Tillbaka till verkligheten. Vecka två på jobbet och semestern känns allt mer avlägsen. Eller jag kanske inte ska säga verkligheten för det är sååå lugnt. Är van att tempot är rätt uppskruvat men nu vet inte vad jag ska göra och det känns som om jag inte helt behövs här. Men i alla fall, det är ju det som gör att jag har tid att skriva.

Just nu är jag på en bra plats i livet känns det som. Trots min sambos alla brister, har vi det rätt bra. Vi drar åt samma håll, eller rättare sagt är väll att vi drar åt mitt håll. Igår var vi på landet och fixade, köpte en ny garderob till Svante och planerade smart förvaring i hallen. Även om det får vänta lite efter som vi köpte nytt köksbord med stolar och skänk i lördags för alldeles för mycket pengar.

Elton började första klass i dag och han var förväntansfull men inte något orolig utan mer med en längtan att lära och få ta till sig all kunskap som skolan ska förmedla till honom. Svante känns tillfreds med förskolan, trots att jag var lite orolig innan då alla hans kompisar börjat i skolan. Tänk att den lilla skiten snart blir fem. Otroligt!

Det enda som oroar mig lite är valet. Först för att Sverige demokraterna verkar gå framåt ännu mer och sen för att jag inte riktigt är säker på hur jag ska rösta men jag följer valdebatterna och är ju lite på det klara med vilka men inte riktigt. Det gör ont i mig när jag tänker på hur många det är som röstar på Sverige demokraterna, hur rasism och nazism rör sig på gatorna. Jag kommer ihåg en händelse i min barndom. Ett inslag på aktuellt där tre stycken hade varit öppet nazister och hur upprörd pappa blev. Hur han fördömde och hatade. Undra hur han hade känt nu när Sverige blir allt mer äckligt brunt och nationalistiskt på ett osunt sätt.