Hej Älskade Syster!

Nu sitter jag här med den här inte allt för nya frågan som dyker upp med jämna mellanrum. Hur långsamt kan tiden gå? Två veckor kvar innan semester och tiden segar sig fram, alltså verkligen segt. Kan tänka mig att det fantastiska vädret är en bidragande orsak till att längtan är större än vanligt. Denna vecka känns som om den pågått en evighet redan och jag var helt övertygad om att det var onsdag och fick som ett slag i magen när det gick upp för mig att det endast var  tisdag förmiddag . Dagens bästa var i varje fall att jag tog ett grav.-test i morse och det var negativt. Så kanske jag inträtt i klimakteriet nu utan ett endast besvär. Har läst på och tydligen ska det vara så att mensen ska komma tidigare innan den slutar och en hel del massa andra besvär men inget av det har jag upplevt så är det så här att komma i klimakteriet är det bara positivt. Ingen pms och ingen mens.

Vakna med svullna ögon idag för andra gången på två veckor. Kraftigt svullna alltså. Tror att det beror på min nya och mycket dyra hudkräm med retanol jag har köpt.  Nu till den stora frågan. Är det värt lite (ganska mycket) svullna ögon för en fin hud under ett tag? Känner mig lite snål också och vill inte bara ge bort krämen. Det är inte heller en stor tub utan den tar nog slut rätt fort och jag använder den inte varje dag.  Så vad säger du?

Att vara ensam i stan är på vissa sätt himmelriket. Jag kan arbeta till jag är klar utan att känna av stressen att behöva komma hem till familjen. Det ser ut på samma sätt när jag kommer hem som när jag går därifrån. Korgen för smutstvätt ser inte ut som om den spyr eller att det är ett vulkanutbrott och tvättmaskinen får lite vila. Ingen smutsdisk överallt eller en maskin som hela tiden ska tömmas. Mat behöver inte köpas och tillagas jämnt och ständigt. Jag är fri att göra precis vad jag vill i hemmet utan någon anpassning, t.ex. vilken musik jag vill, när jag vill och hur högt eller pausa tv:n och köra ett yoga pass. Jag helt enkelt älskar att inte behöva ta någon som helst hänsyn till någon annan än mig själv. Det enda som skaver lite är mitt dåliga samvete över att jag inte saknar dem och att jag måste låtsas sakna dem samt behovet av hitta på rimliga anledningar till att vara kvar i stan och inte åka ner under veckodagarna. Jag vet ju ändå att de har det bra.