Hej Älskade Syster!

De orden. Det har inte spridit sig. Vi opererar dig frisk. Bästa orden.

Önskar såå mycket att min finaste syster redan var hemma. Saknar henne verkligen. Idag har vi adventsfika, en tradition sen några år tillbaka och som jag önskar att hon var med. I går berätta mamma att de ska träffa kirurgerna på onsdag och min känsla är att jag inte vill veta något längre. Jag vill liksom låtsats som inget och inte störas av sådana hemska verklighetssaker. Jag vill inte veta när han ska dit, vill inte veta vad de säger. Det känns alldeles för hemskt. I fredags när mamma var här, prata hon med pappa i telefonen. De diskutera något från en läkare, tror jag, men jag ville inte fråga för det känns som om jag inte vill ha några mer hemska besked. Så barnsligt av mig men det är så det känns.

Just nu spenderar vi vår tredje gång på pottan för idag och det är ju Superbra. Bara att han verkar trivas lite för bra på pottan för varje besök tar minst tjugo minuter. Där ska den lilla diktatorn sitta och kasta bollen och jag ska hämta. Mycket kul.

Varm choklad och lussebullar i Slottskogen. Kan inte fatta hur kall vintern verkligen är. Har ju inte frusit på två vintrar. Den första av dessa var Elton i magen. Det blir man rätt varm av. Den förra ammade jag. Det blir man också rätt varm av. Det är så satans jobbigt att frysa hela tiden. Gillar vintern men avskyr verkligen kylan. Hur överlever man utan timslånga bad (en omöjlighet med barn)? Jag fattar inte. Hur gör andra?

Sista passet på jobbet, förutom möte på onsdag, avklarat innan en lång ledighet ändå tills efter nyår tar sin början. Känns skönt men ändå inte. Hur hemskt det än låter är det skönt att komma hemifrån emellanåt, och även om jag kan göra det annars också får jag alltid lite dåligt samvete av att göra andra saker när jag kan vara med Elton. Det där dåliga samvetet är verkligen skit. Trodde aldrig att det skulle vara så innan jag fick Elton men nu när han finns alltid ett stänk av dåligt samvete. Man är aldrig så bra och så rolig som man skulle kunna vara. En bild från gårdagens snowracers race.

Blev så glad och riktigt varm i mammahjärtat, och ja det finns ett mammahjärta, det kommer när man fått barn så är det bara, när Elton i går vid läggdags kom gående med sina dockor Patrik och Lukas. Tänk lite omvårdnad i stället för bilar och andra hårda ting i sängen. Det finns hopp för honom också. Så både Patrik och Lukas var med i sängen och skulle sova med oss. Så gulligt. Fram tills att det visade sig att nu var det inte bara Elton som skulle prova ett par tusen ställningar innan han somnade. Både Patrik och Lukas skulle också prova några tusen ställningar. Plus att det blev ett gäng fler för Elton eftersom det ofta hände att han råkade lägga sig obekvämt på någon av Patrik och Lukas eller på bägge två. Efter en halvtimme hade mammahjärtat stelnat och jag längtade efter att återigen ha en buss i sängen vid läggdags. Men när Elton väl somnat på min arm (som vanligt, fattar inte varför han ska prova tusen ställningar när han oftast somnar i samma) med Lukas på sin ena lilla arm

Är hemma hos Ps far. Jag har vallat skidorna och är nu löjligt sugen på att åka. Istället sitter jag här proppmätt och ser när andra åker medan Elton springer runt och ropar potta. Han är bajsenödig men vägrar göra i blöja, på toaletten eller "hitta på pottor". Dåligt samvete för att vi glömde pottan. Känner mig som dålig mamma.

Igår satt jag och P och läste på facebook. Han läste upp en killes inlägg en kille han sa var väldigt bitter. Inlägget handlade om att killen var helt fattig. Han hade precis fått ett jobb men hade inte råd att ta sig dit. Han hade vänt sig till soc. som kunde låna honom pengar om de fick se anställningsbeviset. Så eftersom han inte hade råd att ta sig dit för att få tag på anställningsbeviset tänkte han i stället tacka nej till jobbet. Dumt!! Finns många sätt att lösa det på. Han kan låna pengar, han kan be arbetet skicka eller faxa anställningsbeviset och det finns säkert andra bra sätt att lösa det på. Men eftersom han verkar bitter och oföretagsam, besluta vi oss att sätta de 104 kronor han behövde på hans konto, plus lite till. Jag hoppas nu han använder dem till att ta sig till jobbet och inte något annat. Men hur som ser han ändå att det finns människor som är snälla. Hoppas jag han gör i alla fall.

För två dagar förändrades livet genom ett hemskt besked. Ett besked som ställde hela livet på ända. Jag har lipat i två dagar, men i dag har det känts bättre. Inte för att situationen förändrats utan för att jag har sorterat i mina känslor. Allt negativt och alla om.. försöker jag tänka bort och i stället tänka bra, tänka att allt kommer att gå bra. Visst är det en fruktansvärd sjukdom men många blir bra. Visst är det är farlig operation men det kommer också vara de allra bästa som genomför den. Det är inte heller vem som helst som den görs på. Den görs på världens bästa. Det är så jag måste tänka och verkligen tro för att kunna vara ett stöd till den som går igenom det på ett ändå närmare håll än vad jag själv gör. Jag är inget stöd om jag gråter. Jag måste förmedla all den tro jag har om att det kommer gå bra så lite landar även hos denne. Men samtidigt vill jag flytta dit, sova sked, göra alla saker som inte hunnits med. Igår hade denna person sagt att han alltid har känt si