Fantomen

För två dagar förändrades livet genom ett hemskt besked. Ett besked som ställde hela livet på ända. Jag har lipat i två dagar, men i dag har det känts bättre. Inte för att situationen förändrats utan för att jag har sorterat i mina känslor.

Allt negativt och alla om.. försöker jag tänka bort och i stället tänka bra, tänka att allt kommer att gå bra. Visst är det en fruktansvärd sjukdom men många blir bra. Visst är det är farlig operation men det kommer också vara de allra bästa som genomför den. Det är inte heller vem som helst som den görs på. Den görs på världens bästa.

Det är så jag måste tänka och verkligen tro för att kunna vara ett stöd till den som går igenom det på ett ändå närmare håll än vad jag själv gör. Jag är inget stöd om jag gråter. Jag måste förmedla all den tro jag har om att det kommer gå bra så lite landar även hos denne.

Men samtidigt vill jag flytta dit, sova sked, göra alla saker som inte hunnits med.

Igår hade denna person sagt att han alltid har känt sig som fantomen som inget kommer åt. Han är fortfarande fantomen och han är fantastisk.

Kanske i lite taskig kostym men det är ju ändå insidan som räknas.