Hej Älskade Syster!

Svante var så söt häromdagen. Vi hade varit på Universeum med mamma/mormor och satt dagen efter och tittade på bilder från när vi var där. Varje bild vi tittade på så undrade han var jag fanns och tyckte det var märkligt att inte jag fanns med på bilderna för han visste ju att jag hade varit med. Gulliga, söta lilla unge.  Igår var det min tur att ta Elton till simskolan. Senaste gången, för två veckor sedan var ju inte direkt någon hit och jag riktigt bävade för hela situationen. Stålsatte mig i mitt inre för att orka med en sådan kamp igen. Och trots att allt gick över förväntan bra fanns min misstro med hela tiden och i varje situation bara väntade jag på att det skulle bli en katastrof igen. En tankeställare verkligen om hur lite det ändå krävs för att måla om sin inre karta.   Nu hade jag ju bara en sådan skitdag tänkt de föräldrar med flera liknande dagar bakom sig hur deras agerande och deras förväntningar måste komma att påverka barnen.

Ett samtal strax innan två och sen var jag på väg till dagis. Lille Eltongubben hade fått feber igen så eftermiddagen och kvällen tillbringades liggande i soffan med barnfilm. Besviken på P som bara stökar ner och aldrig plockar ordning. Känns som jag har lust att logga ut från den här relationen just nu. MEN, sen kommer alla tankarna på vad det skulle innebära för mig, för de andra och för livet i stort. Vet att det går upp och ner men just nu är det ner, verkligen i botten. Det enda bra är att jag har återtagit vardagsrummet och P har hängt i sovrummet. Avskyr när han ligger där i soffan och ser skit på tv.

Jag har aldrig varit ett fan av Ken Ring. Jag har otroligt lyhört mellan mig och skolan. Jag hör alltså det mesta därifrån. Nu undrar du hur detta hör ihop. Jo så här är det. Varje morgon lyssnar ungdomarna på en bok, antingen att en av pedagogerna läser eller en ljudbok. Och, just Ken Rings bok, vilken han själv läser in har jag nog hört fem gånger från det att jag kom hit och det har lett till att jag nu inte bara inte är ett fan, jag är även otroligt trött på att höra hans historia.  

Berättade ju för dig hur jag i förrgår morse gick förbi ett par skor på Avenyn och blev förälskad. Förälskelsen fick mig att åka dit direkt efter jobbet för att prova och känna på objekten för känslan. De passade mig dock inte perfekt och priset var något för högt (eller mycket) för något som inte känns helt, helt rätt. Förälskelsen ledde mig då vidare till andra skoaffärer och igår på lunchen sprang jag runt på Kungsmässan och gick av en slump in på Din Sko. Men hej! Där stod de igen men i en liten annan tappning, med en lite lägre klack och med ett mycket lägre pris. Tog ett snabbt beslut om att dessa skulle med hem och som tack för att de var så mycket mer prisvärda tog jag också med mig ett par skokompisar hem som sällskap till dem. Så nu är jag lycklig ägare över två nya skor.

Känns som tiden bara dundrar på. Vilket på ett sätt är bra för då är du snart hemma igen. Är ju BARA en vecka tills du och lillgosan sätter era fötter på svenskt land igen men på ett annat sätt känns det bara STOPP. Stopp för jag vill ju hinna njuta av livet och ungarna såklart utan alla måsten och behöver göras saker. Det där med ett piller som måltid känns allt mer efterlängtat. Har ju själv alltid önskat det då det skulle underlätta så mycket och man slapp hålla på med mat. Nu för att det hade underlättat så mycket och man slipper hålla på med mat. Samma alltså. Men nu mer akut för det är som livet kretsar kring att få i sina små avkommor mat. Både beroende på att de inte ska svälta ihjäl, helt uppenbart och för att de inte ska krascha i små hårda klumpar aggressionsutbrott på grund av ett obefintligt blodsocker. Sen är det ju så att man inte hinner med någon annat än att tänka på, fixa inför, ordna mat och städa upp efter maten. Hur ska man då hinna det där med att njuta. Ig

Igår vad det onsdag och dags för simning för Elton. Det var min tur att åka med Elton så jag plockade upp honom direkt efter jobbet. Min inställning var att det skulle bli mysigt med tanke på hur gott vi haft det ihop under gårdagen. Men redan när jag kom upp i lägenheten och Elton skulle ta på sig skorna började det. Han ville inte gå, han hatade att simma, han hatade mig och skulle absolut inte ta på sig skorna. Så det var bara att lirka, trixa och hålla på. Vet inte vad som slutligen fick honom att sätta på sig skorna men efter en stund satt vi i alla fall i bilen för en 30 minuter lång färd till simskolan. Så omysig biltur. Det började med att han tog paraplyet och stack mig i nacken, sparkade mig i ryggen och sen satt där och välde ut sitt hat mot mig och hur han inte ville träffa mig. Han önskade att jag och P skulle ”skiljas” och då skulle han minsann bo hos pappa först. Jag började också önska det men med tanken att han kunde bo hos P hela tiden men i stället försökte jag pra

I går kväll blev Elton av någon obegriplig anledning arg på mig innan läggning och deklarerade följande. "Dagen efter mitt kalas när jag fyllt 18 år ska jag flytta hemifrån och jag tänker aldrig hälsa på dig och du ska inte få komma och hälsa på mig någonsin igen. Idag när jag kom hem fick jag varken sätta Svante på toaletten eller torka hans rumpa efter att han bajsat. Det fick bara pappa göra och han var i affären. "Dumma mamma" ljöd genom lägenheten upprepade gånger.