Äta, äta, ääääta!

Känns som tiden bara dundrar på. Vilket på ett sätt är bra för då är du snart hemma igen. Är ju BARA en vecka tills du och lillgosan sätter era fötter på svenskt land igen men på ett annat sätt känns det bara STOPP.

Stopp för jag vill ju hinna njuta av livet och ungarna såklart utan alla måsten och behöver göras saker. Det där med ett piller som måltid känns allt mer efterlängtat. Har ju själv alltid önskat det då det skulle underlätta så mycket och man slapp hålla på med mat. Nu för att det hade underlättat så mycket och man slipper hålla på med mat. Samma alltså. Men nu mer akut för det är som livet kretsar kring att få i sina små avkommor mat. Både beroende på att de inte ska svälta ihjäl, helt uppenbart och för att de inte ska krascha i små hårda klumpar aggressionsutbrott på grund av ett obefintligt blodsocker. Sen är det ju så att man inte hinner med någon annat än att tänka på, fixa inför, ordna mat och städa upp efter maten. Hur ska man då hinna det där med att njuta.

Igår liksom. Hämta barnen kvart över fyra på dagis. Var förberedd och hade med mig, banan, bulle och festis som vi intog på lekplatsen innan vi gick hem. Väl hemma, eller redan i hissen upp var Elton hungrig och jag fixade med pasta som vi åt på balkongen (som jag var tvungen att städa innan och efter såklart) sen en försvinnbar stund senare var det dags för kvällsmat. Kvart i sju tandborstning och sju läsning i sängen. Räkna på det liksom. Tre måltider på två och en halv timme. Vad finns tiden att njuta där?