Hej Älskade Syster!

Och jag vakna 03:43. Låg och lyssna efter när barnen skulle vakna. Mysa med dem. Spela spel, lekte med Sand i barnrummet och städa, städa, städa och känner hatet komma över mig. Hatat mot han som jobbar mindre, har haft semester och ändå inte kan ta och göra ett ryck för att det ska vara fint här hemma. Hatet mot idioten som fyller upp åtevinniningen så att det inte går att stänga men tömmer den inte. Hatet mot honom som inte städar ur skåpet där sopporna är. Hatet är i mig. Hatet!

Hemma sjuk men på det sätt att jag känner mig rastlös när jag ligger i sängen men ändå så sjuk att jag inte orkar ta för mig något. Blä!

Vissa dagar tycker jag att P är helt okey, kanske inte perfekt men ändå bra. Andra dagar, alltså hatet kokar i mig bara jag tänker på honom. Det räcker att han andas för att jag skulle suttit resten i mitt liv i fängelse ifall vi på samma sätt som i USA hade haft vapen hemma. Idag är den dag för det sistnämnda, alltså hatet som kokar i mig, som knappt kan få mig att hålla ihop. Kan tänka mig att det har med den här sjukdomen som varit i en vecka, all missad träning och en huvudvärk som får mig att knappt kunna se som eldar på hatet. Spelar ingen roll vad det beror på, förstår inte hur jag ska klara av att sitta i bilen med den jävla livsstöraren för att sen vara med hans helt ointressanta familj.

Läser på Facebook att George Mikael dött. Tre stora stjärnor som försvunnit under året som gått, tre musiker som berört och satt avtryck i livet. Bowie som var bland den första egna musiken jag införskaffade vid sju års ålder, George Mikael, den vackra man som rörde på sina höfter under en konsert så hormonerna började svalla och gjorde homosexualitet mer verkligen samt Prince musik som var soundtrack till min tonårstid. Senast i går spelades George Mikaels Last Christmas här hemma. Får mig än mer att känna att livet är förgängligt och att det gäller att grabba tag i det man kan och fylla det så mycket det bara går.

Lyckliga barn som fått julklappar av Tomten i strumporna, varit ute och lekt, badat och busat och snart ska vi bara göra i ordning det sista innan vi beger oss iväg för det riktiga julaftonfirandet.

Tänk vad snö det hade kommit om det varit lite kallt för det verkligen öser ner. Tänk att ni varit här i två dygn och vi har inte ens setts ännu. Löjligt! Tänk att nästa år kommer vi ha en plastgran och fungerande adventsstakar. Tänk att P kom hem med en gran som hade fyra stammar och trodde den skulle gå att balansera upp. Tänk att det gjorde den inte. Tänk att den föll i golvet med kul lampor och allt. Tänk att jag köpt en kanonjulklapp till mig själv och vet inte om jag kan med att visa det för någon. Tänk att jag och Per inte har några julklappar till varandra för att han inte löst det. Han hade visst glömt att det låg på honom. Tänk att Per inte får något av mig i julklapp då. Tänk att jag sitter i min ensamhet och dricker champagne och firar att jag börjar mitt nya jobb om lite drygt en månad. Tänk att det känns lite sorgligt, har verkligen kommit att gilla mina arbetskamrater vilka jag till en början tyckte var riktiga tråk- och skrytmånsar. Tänk att jag kanske får ta

Vaknat upp med allergichock (hej prickekorv) Varit på apoteket och hämtat ut medicin ( och slängt i mig på studs) Fått hostmedicin utskrivet av läkaren på jobbet och tillsagd att ge barnen lite på kvällen så att de sover gott. Inga problem alls bara för att de är små. Jobbat som en galning Lämnat tillbaka låneböcker Sagt upp mig Känt mig lite ledsen över att jag sagt upp mig efter fina ord från goa kollegor Gått för att köpa en julklapp och kommit hem utan eftersom den inte fanns kvar (bajskorv) Köpt olika saker på Röda korset (hemligt) Gjort mozartkulor (och skällt på P när han stoppade en i munnen) Sagt till P att han är min hjälte (efter att han hängt hela dagen med kiddosarna) Bränt kola (luktar nu bränt i hela lägenheten. Bajskorv! Tur i alla fall att det inte luktade bränd bajskorv) Har säkert glömt en del både att skriva och göra men visst hinner man ändå med en hel del på en dag.

I den fantastiska boken jag läste häromnatten, "Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson" sattes det ord på något jag tänkt på en del och pratat om ibland. Mäns ointresse av andra personer. I en situation där huvudpersonen i romanen sitter med kärleken i hennes liv är det endast hon som ställer frågor och på ett smidigt sätt följer upp det han säger medan hennes inlägg i samtalet lämnas okommenterade i stumhet och hon skriver så här. "Ingen av dem var riktigt intresserade av henne men båda var intresserade av honom". Och som du vet har ju jag och P problem i vår kommunikation så i helgen har jag räknat antalet frågor han ställt mig. TVÅ! Och vad de då handlade om var att när jag hämtat nya sängkläder frågade han om jag hämtat till honom också och andra tillfället var när jag frågade honom hur han tänkt gällande inköp av julklappar och han då frågade hur jag hade tänkt. Skrämmande. Vet inte ens om jag kan berätta det här för honom för då kommer han känna sig

Konstigt det här. Dagen idag känns som den har varit hur lång som helst, alltså såååååå lång. Samtidigt är jag helt förundrad över att helgen snart är slut då det känns som om jag har missat en dag. Hade lätt gissat på lördag. Eller det här. De där två godingarna till ungar i bilden ovanför. Så gulliga och helt fantastiska men emellanåt så hemska och jobbiga att det inte ens går att beskriva.

Varje gång jag sprutar/sprayar på mig min nya hudkräm slängs jag tillbaka i tiden. Lukten som jag bara älskar påminner mig om ett bodybutter jag hade från Bodyshop och den killen jag träffade under samma period. Kan säga att det är angenäma minnen.

Igår kom jag hem efter jobbet och det var ingen hemma. Det händer nästan aldrig. Det var så ljuvligt skönt att separation kändes som en bra idé bara för att få njuta lite av tomheten.