Deppigt och långt

Idag har jag känt mig oviktig, sviken och väldigt ledsen. Sådana här dagar, tillsammans med riktigt bra dagar är de dagar jag verkligen önskar att du varit här eller åtminstone så pass nära att jag kunnat ringa och bara fått ur mig alla känslor.

Jag ska ge lite bakgrund och sedan berätta vad som ligger till grund för ovanstående känslomässigt jobbiga känslor. Jag har ju, vilket jag har för mig att jag berättat, på nytt fått navelbråck vilket jag liksom inte längre kunde nonchalera för två veckor sedan.  Inte lika akut som förra åren men bara att det är där medför ju en rätt stor oro och många tankar. Som bland annat ”hur ska jag bete mig för att det inte ska bli värre”, ”kommer jag alltid att ha problem med detta nu”, ”tänk om de inte opererar eller om det tar jättelång tid att få en operation” . 

När jag väl gjort mig själv uppmärksam på det ringde jag genast till vårdcentralen som sa till mig att jag kunde komma in nuvarande vecka då de har akuttider mellan halvåtta och halvtolv. Då jag arbetar måndag, onsdag, fredag är ju ingen av de dagarna aktuella så då tänkte jag att tisdag passar ju bra. När vi alla (dvs jag, P, mamma och pappa) satt samlade i soffan sa jag att jag tänkte gå till läkaren som idag. P som har golvvecka denna vecka vilket menas att han spelar golftävling varje dag sa inte ett ljud. Mamma däremot sa att då kunde de passa Egon och Elton under tiden. Mycket gulligt men jag kände inte för att åka från landet hit upp och ner igen en dag som jag var ledig, då jag gör det alla arbetsdagar, vilket jag också sa. Då säger världens gulligaste mamma att de kan stanna till här hemma innan de åker vidare till Lysekil så blir det lättare för mig. Känns så där men vi bestämmer inget. Jag hade ju på något sätt hoppats att P skulle tycka att min hälsa, även om det nu inte är akut, skulle komma före hans golftävling när han ändå ska tävla de andra dagarna.

Sen helt plötsligt i slutet på förra veckan säger han att han ska ordna en sen start tid så att jag kan gå till läkaren innan han åker. Det kändes verkligen bra. Sen kommer jag hem igår kväll och lägger mig, P är vaken och säger att han har starttid klockan tio i tio. Det innebär att han behöver åka hemifrån vid nio. Det känns verkligen som att han tog ifrån mig känslan av att vara viktig. För om vårdcentralen öppnar halv åtta och jag går dit och sätter mig akut är det ju inte ens säkert att jag kommit in till läkaren innan jag måste gå. Ska jag då sitta där och slänga bort den tiden. Sen somnar P och jag ser om det finns någon annan lösning och då upptäcker jag att tiden inte ens är halv åtta utan halv nio. 

Eftersom jag är skittrött somnar jag ändå snabbt men när jag vaknar i morse känner jag mig så ledsen, vilket också P märker. Men eftersom jag inte vill agera i känslan utan i stället få tid att reflektera över saker går jag ut med hunden.  Jag förstår ju att han vill vara med på golfen och jag försöker tänka mig in i hur jag själv skulle gjort och om det verkligen är så hemskt att jag behöver bli ledsen. Under promenaden kommer jag på att jag tycker det är dåligt gjort men att jag ändå tänker se till att ta mig till läkaren. För en gång skull är det bra att inte vädret är fint för då kan Egon sitta i bilen om jag parkerar i garaget och Elton får jag väl helt enkelt ta med mig. När jag kommer tillbaka hem tycker P att han har fixat allt. Han har ringt sin mamma och bett henne passa både Elton och Egon. Känner jag inte alls för, för det första har jag inte lust att sätta mig och köra upp till Bohus och för det andra lämnar han bort Elton måndag, onsdag och fredag för att spela golf, jag tycker inte han behöver bli bortlämnad ytterligare en gång. 

Min ledsamhet över att, som jag tycker, blivit sviken. Går ju inte över på en sekund direkt. Jag känner mig inte alls glad på honom men det går inte alls att prata om då är jag sur och det är mitt fel att det blivit som det blivit eftersom jag hade sagt halv åtta till honom.  Han åker vid nio och vi har inte tagit till fredspipan.

Den här känslan färgar hela min dag, en dag som annars kunde varit väldigt bra om man bortser från läkarbesöket, med lunch i slottsskogen, lek med Ludde och Carolina, klippning av Elton samt en tur på stan för att gå i affärer. 

När P kommer hem blir han i stället sur på mig för att jag inte låtsats som ingenting och bara fortsätter som vanligt. Han tycker att jag är sur när jag känner mig ledsen och inget blir bra. Vi har fortfarande inte löst något men han har gått och lagt sig och det ska jag också göra snart. I morgon arbetar jag hela dagen så vi får väl se om han ens är vaken när jag kommer hem.