Utanför det vardagliga
Häromdagen pratade jag och syster om en vän till henne och hennes tro på att det inte tar helt slut efter döden.
Efteråt kom jag att tänka på ett par händelser som jag varit med om och som känts som de ligger utanför det vardagliga.
Det närmaste är den dag som pappa dog. Jag satt ensam uppe på kvällen. Ville inte gå och lägga mig innan klockan slagit tolv eftersom det var den sista dagen som pappa ändå levde. Alla andra i familjen låg och sov och ändå hörde jag steg som gick, liksom fram och tillbaka utanför våra sovrum och toaletten. Tänkte för mig själv att det var pappa som gick där för att se till att allt var bra innan han gick vidare bort.
Den andra gången var för flera år sedan. Jag gick på Mossen med hunden, minns inte längre om det var Egon eller Lucky. Däremot minns jag väl mannen jag mötte utanför på stigen utanför det gamla ruckelhuset. Han gav mig en fin känsla. Efter promenaden gick jag upp till Alfalivs för att köpa något och då såg jag samma man som jag hade mött på löpsedlarna. Det var prins Albert som hade dött. Helt konstigt för varför skulle jag sett honom på Mossen, vi hade ingen som helst relation och jag kan inte heller tänka mig att han hade någon speciell relation till Mossen.
Men samtidigt. Det kan varit inbillning med stegen och det kan också varit en annan man jag mötte. Men det kändes annorlunda.
Idag är det två veckor sedan pappa levde. Känns fortfarande overkligt och samtidigt som om det var en hel evighet sedan. Undra om jag någonsin kommer kunna förankra det i mig själv, vet inte ens om det är något jag vill.
Efteråt kom jag att tänka på ett par händelser som jag varit med om och som känts som de ligger utanför det vardagliga.
Det närmaste är den dag som pappa dog. Jag satt ensam uppe på kvällen. Ville inte gå och lägga mig innan klockan slagit tolv eftersom det var den sista dagen som pappa ändå levde. Alla andra i familjen låg och sov och ändå hörde jag steg som gick, liksom fram och tillbaka utanför våra sovrum och toaletten. Tänkte för mig själv att det var pappa som gick där för att se till att allt var bra innan han gick vidare bort.
Den andra gången var för flera år sedan. Jag gick på Mossen med hunden, minns inte längre om det var Egon eller Lucky. Däremot minns jag väl mannen jag mötte utanför på stigen utanför det gamla ruckelhuset. Han gav mig en fin känsla. Efter promenaden gick jag upp till Alfalivs för att köpa något och då såg jag samma man som jag hade mött på löpsedlarna. Det var prins Albert som hade dött. Helt konstigt för varför skulle jag sett honom på Mossen, vi hade ingen som helst relation och jag kan inte heller tänka mig att han hade någon speciell relation till Mossen.
Men samtidigt. Det kan varit inbillning med stegen och det kan också varit en annan man jag mötte. Men det kändes annorlunda.
Idag är det två veckor sedan pappa levde. Känns fortfarande overkligt och samtidigt som om det var en hel evighet sedan. Undra om jag någonsin kommer kunna förankra det i mig själv, vet inte ens om det är något jag vill.
Klart det var pappa. Det vill jag tro.
SvaraRadera