Så löjligt självgod

Ikväll pratade P med en gammal klasskamrats mamma. Han blev lite uppdaterad i hur det var med honom och fick veta att han arbetade som snickare, spelade en del gitar, levde ensam och inte hade några barn.
Min första tanke var ”stackare, vilket tomt och meningslöst liv han måste ha”. Skämdes nästan när jag kom på min tanke och frågade P vad han hade tänk och han hade tänkt precis likadant.
Fy satan vilka självgoda människor föräldrar är (när deras barn sover) tror att deltar liv har mer innehåll än någon annan. Det var ändå inte så länge sedan jag satt och tyckte synd om dem med barn.
Undra om livet verkligen fått mer mening med barn eller om det bara är ett skydd för att inte bli galen av sitt beslut och för att man inte hinner tänka så mycket annat än barn.