Hej Älskade Syster!

Igår körde vi igång. Klockan på och sensor i byxan. 4:10 i morse gick larmet. Svante vaknade. Lite kiss i byxan, resten på toaletten och inget i mammas säng. Jippi!

Finns ingenstans jag mår så bra som när jag befinner mig på ett ställe för träning. Vare sig jag är där för egen skull eller för barnen infinner sig lyckan. Det har nog förmedlats av pappa och jag hoppas att jag för det vidare till mina barn. Tänker att det är som när en troende går till kyrkan/moskén och finner sinnesro så kommer min själ till ro på en träningsanläggning.  Just nu mår jag bra. 

Och jag föreslår adventsfika till frukost. Så vi kör på med glögg, lussebullar och pepparkakor. Mysigt! Så kommer från Elton ” Mamma, har du fått sån där mens nu?”

Någon dör och det som finns kvar är några gamla kameror, ett gäng klockor, en tavla och enstaka ögonblick. Där det borde funnits en helt liv av minnen. Sorgligt!

Läser en bok. Jag är pilgrimen. Boken handlar om en man och vid ett tillfälle tänker han tillbaka till tidig barndom. Han är med sin far på ett minnesställe där det tidigare varit ett koncentrationsläger. Han ser en bild, ett foto, där en mamma går med ett barn i handen och flera små barn runt sig. Mamman ser helt lugn ut och det går att se att hon gör allt för att få barnen att känna sig trygga. Allt medan hon helt lugnt går med alla sina barn rakt in mot en gaskammare. Det berörde mig så att det viktigaste och det hon satte först var att inte barnen skulle bli rädda. Moderskänslan och vikten av att beskydda när inget annat finns kvar. Jag kan se bilden framför mig. Det är som jag sett det kortet och det kommer nog alltid finnas som etsat kvar i mitt minne. 

Köpte den här lilla rackaren igår.  Det jag efterfrågade igår på apoteket var något som fick skiten att komma ut men utan att få en bajsattack. Och ut kom det men inte bak utan upp. Det var bland det vidrigaste jag tagit i min mun och medförde hulkningar och kräk. Trevlig morgon. 🤮

Okey, här kommer historien om en anal våldtäkt av en bajskorv. Det kan vara så att jag har problem att berätta den då det gått några dagar och jag nog har tillämpat skyddsmekanismen förträngning för att komma så långt bort från händelsen som det bara är psykiskt möjligt.  I alla fall situationen utspelade sig i lördags på landet men den hade, i alla fall enligt mig, föranletts av en vecka med bra mat och mycket fibrer vilket hade medfört väldigt begränsad om ens någon tarmtömning den veckan. Tillbaka till lördagen, jag bestämde mig att det nu var det minsann dags att bajsa och gick och satte mig på toaletten. Kände mig inte direkt nödig och det kom inte heller något men förstod ändå att det såklart fanns ett behov vilket jag tänkte stängts av då familjen befann sig i närheten. Satt i alla fall kvar där på toaletten och klämde och tryckte och klämde och slutligen började korven att ta sig ut men den kom inte ut. Det var som att den fastnade i öppningen. Den kom inte ut och den åkte liks

Ibland är jag verkligen en dålig människa och en hemsk sambo. Råkade impulsköps den här lilla skönheten igår på väg hem från jobbet.  Något jag absolut inte kunde berätta för min bättre hälft. Så i stället hittade jag på att jag hittat en superfin väska på Tradera som jag tänkte buda på och den var så billig mot vad den kosta i affären. Men eftersom jag är så kär och absolut ville ha den idag stoppade jag den i en påse när jag gick och kom hem för att sen ha den på mig.  Och på väg från jobbet med min fina väska på mig som ändå gör mig till en lite sämre människa fick jag finast komplimangen av en ungdom. ”Hannah, jag blir alltid på så bra humör när du är på avdelningen. Du skapar en fin känsla och god stämning”. Var det fint sagt eller och speciellt med tanke på att han är väldigt svår och inte jätteomtyckt av flera i personalen. Så lite bra är jag allt också. Eller?

Älskar att bo i stan, älskar att bo i Haga men….. Järntorget är stället där det är mest misshandlar i Göteborg, drogförsäljningen har flyttat dit från Nordstan och under den senaste månaden har det varit två explosioner på Långgatorna. Jag är lite orolig över allt som händer i närheten av där vi bor. Inte för egen del men tänk om något händer barnen. Samtidigt är man ju inte skyddad var man än bor, det kan ju hända saker var som helt och jag har ju aldrig känt mig otrygg när jag rör mig där själv.   Kommer ihåg en gång för länge sedan, på Stenåldern om man frågar Elton, då jag skulle till London och mamma var så orolig över att jag skulle åka med tanke på alla bombattentat från IRA. Jag undrar hur mycket som hände då och var det värre än det som händer i Göteborg i dagsläget?

Det känns som jag har tappat förmåga att uttrycka mig i skrift och att se saker i vardagen som ens är av betydelse att skriva om. När jag är inne i att skriva är det som att jag betraktar det som händer mig på ett annat och mer observant sätt än när jag inte skriver och nu har jag inte skrivit något på ett halvår, inte ens dagbok så jag är verkligen helt otränad. Samtidigt vill jag skriva om det som händer mig så man kan säga att jag har hamnat i någon form av moment 22. Eller moment 21 som Rona sa en gång på ett viktigt soc. möte  Det finns egentligen miljarder saker att skriva om för så är det ju när man har barn, det kommer massa kul, eller mindre roliga saker ur deras munnar. På tal om det, vet inte om jag berätta för dig om barnet som i stället för att sjunga ”Jag är fattig bonddräng och jag…..” Du vet låten med Alfred i Emil i Lönneberga sjung. ”Jag är fucking bonddräng och jag….” så roligt. Mer sannolikt att vara en fucking bonddräng liksom. Men i alla fall en start och nu ska