Du skulle ju vara med

En månad och två dagar sedan pappa dog och en dag sedan begravningen. Fortfarande ofattbart men ibland tränger sig verkligheten på.
Som i morse när P och Elton gett sig av till förskola och jobb. Jag tänkte på våra släktband och jag blev så arg på mig själv för att jag inte lyssnat bättre, eller för att jag inte antecknat allt som pappa sa om vår historia. För även om jag lyssnade så minns jag inte. Och han finns inte kvar för att kunna säga det igen och igen. Jag kan inte längre fråga honom. Det gör så ont.
Eller att han inte kommer vara med när Elton och Svante klädda i Blåvitts kläder kommer att gå på sin första match, och han kommer inte heller vara den första som köper en Blåvitt outfit till Svante. Det känns så hemskt. Han skulle ju vara med och dela de upplevelserna med oss. Det var så det var tänkt.På något sätt är det som att varje speciell händelse även kommer att innehålla sorg över att inte pappa kommer finnas med och dela den.
På samma gång som det är jobbigt med all ledsamhet är det skönt att få vara "ensam" och uppleva den, inte upptagen av här och nu, som det blir när Elton är med. Jag har gjort som Elton, inte sprungit, med i alla fall gått varv på varv runt i lägenheten och storgråtit.