Snöflingetankarna som far omkring

Borde jobba, har en del att göra men tankarna virvlar runt i mitt huvud på samma sätt som snön utanför.

Ena sekunden är jag helt på det klara med att jag måste avsluta förhållandet med P, det går inte, jag kan inte fortsätta leva på det här sättet, livet är helt enkelt för kort. Andra stunden tänker jag att så farligt är det faktiskt inte och med vilken rätt kan jag låta mina barn gå igenom ett sådant trauma som de framöver alltid kommer att bära med sig utifrån den situation vi har nu. Så farligt är det ju inte. Sen tillbaka till mig, mitt liv, mitt enda liv och hur jag vill och inte vill leva det.

Hur ska man kunna fatta ett beslut i allt det tankekaoset?

Samtidigt är P sjuk, han har fått tillbaka febern och han svimmade enligt egen utsago igår. Barnen gör inget annat än att se på tv och jag är en egoistisk fan som bara jobbar. Barnen hade haft det bättre på dagis än hemma, de har knappt varit utanför dörren sedan jullovet startade. Bara sjuka föräldrar hela tiden.