Det där med samboskapet. Fy fan!

Satan i gatan vad jobbigt det är med relationer, eller mer bestämt samborelationer, sambolivet, föräldralyckan. Det tar kraft från en, kraft som knappt finns just nu. Har varit så trött på det där jävla sambolivet. Gått i min ensamhet, även ifall bitteheten sipprat över på alla så klart och tänkt lösningar, förändringar och alternativ. Kände en sleten lägenhet i Hisingen komma allt närmare för hur löser man en extra lägenhet i Haga. Det gör man inte. Kanske inte ens i Hisingen.

 Så i onsdags, date med Edina. Så härligt att bara få ur sig alla tankar helt osorterat. Hon höll med om att han är en idiot förmodligen med, om inte autism så i varje fall mycket autistiska drag. Hej och hå, ingen empati, mentaliseringsförmåga eller en mer än ytlig socialkompetens. Där tack för maten är så jävla viktigt men det är fan aldrig någon som säger tack för tvätten, städningen, fixningen, ordningställandet eller det allmänna tänkandet kring familj.

 Så i torsdagsmorse efter ännu en natt där det är JAG som tar Svante varje gång han vaknar. Är bråket ett faktum. Så jävla renande och skönt. Skrek ut att han var en empatistörd kossa utan någon kontakt med sina känslor utan bara framlallandes i livet utan mål eller riktning. Kändes såklart fantastiskt. Själv fick jag diagnosen bipolär av personen som inte ens vet vad det innebär (tog åt mig så där mycket). När jag smällde igen dörren skrek jag ut att vi fan skulle prata i kväll. Sen efter halva vägen till jobbet kändes det inte längre lika bra så då ringde jag upp och liksom ”hej, det var ingen kul morgon” och så körde jag vidare med lite bättre känsla.

 Men det medförde i alla fall att vi pratade med varandra. I alla fall lite. På nytt föreslog jag terapi och P sa inte nej. Så i dag ringde jag men får ringa tillbaka på måndag. Vet inte var detta kommer att landa i men det känns bättre i alla fall. P föreslog att vi skulle göra mer roliga saker ihop. Men just nu tycker jag han är så tråkig att jag faktiskt inte har lust att hitta på saker med honom. Tycker vi ses tillräckligt som det är.