Andning, trötthet och mat.

På väg hem.

Jag har hela tiden tyckt att Svante andas väldigt snabbt och igår kväll upplevde jag det vara värre än tidigare. Det lät nästan som om han hyperventilerade och han låg på mellan 63-72 andetag per minut.

Så klockan tio i går kväll gick jag in på Drottning Silvias barnklinik på Östra. Trodde liksom att de skulle säga till mig att jag var en löjlig mamma och skicka hem mig igen. Istället tog de mig först av alla och tog det verkligen på allvar. Vi har tagit fyra blodprov, de har kollat infektion, blodkroppar och lite allt möjligt. De har kollat syresättning och de har röntgat lungorna på lillkorven. Under natten har han haft en apparat kopplad till sig som piper om han får andningsuppehåll, vilket den inte gjorde.

 I vilket fall som helst kom jag inte därifrån förrän två idag. Då hade de i varje fall konstaterat att det inte var något fel på honom utan han är nog bara en snabbandare, kanske är rädd att luften kommer ta slut, och att det kommer ändras under de närmaste veckorna när han hittar sin egen andningstakt.
Men satan vad nervös man blir och vad mycket jag gråtit. Nästan mest av allt när de sa att han är en frisk kille och att vi kunde åka hem. Den lättnaden.

 

Det var underbart att komma hem. Hur trött som helst efter att knappt sovit något men underbart att få vara med Elton. Den här häftiga rätten testade vi till middag i dag. Tyvärr levde den inte smakmässigt upp till sitt utseende. Det är mitt nya kall, att få oss att testa nya rätter. Det är så lätt att äta samma, samma hela tiden, och tråkigt. Så nu försöker jag få in ett par nya rätter varje vecka.

 

Snart börjar matchen mellan Sverige- Österrike. Tror inte ens att jag kommer klara hålla mig vaken första halvlek. Men det är skönt att sitta här med P medan våra söta ungar ligger och sover i varsin säng.