Vilken humörsänkare, fy f*n

Just nu känns det inte kul att vara på jobbet. Jag nästan längtade tillbaka då jag varit borta en hel del men med det bemötandet som kom idag kändes det mindre kul.

Först skickas det ut ett mail:

Nästa vecka så har X semester och skulle haft beredskap 14-15/2. X har tidigare ställt frågan om någon kan hjälpa till/byta beredskapsdagar men har inte fått något svar. Ni är alla beroende av ett smidigt samarbete där det finns ett givande och tagande gällande beredskap. Det är även viktigt att det finns luft i systemet så att man kan byta vid t.ex. semester eller sjukdom. Jag tänker att ingen tjänar på att jag eller Y börjar detaljstyra hur ni fördelar beredskap mellan er och jag förväntar mig därför att ni tar ett kollegialt ansvar och byter/hjälper Y med hans beredskap 14-15/2 nästa vecka.

Jag vet inte men i min värld känns det inte speciellt trevligt att få ett sådant mail.

Sen ringer han som skrivit mailet upp mig och säger i stort sett att jag ska ta det och att jag liksom står i skuld eftersom jag ligger ett back då jag var sjuk förra veckan och han då tog mitt pass. Försökte dock på ett trevligt sätt berätta att jag knappast ligger back för jag har tagit pass för att hjälpa andra och det har inte varit så att jag blivit av med pass för det samt att jag har beredskapsledigt fredagen efter så att det inte passar mig bra. Då säger han att jag får ta ledigt en annan dag och att det är mitt ansvar att se till att någon tar det passet.

Grejen är såhär, att jag hade säkert kunnat stuva om, om jag hade fått ett trevligt bemötande i den här frågan. Som det nu är känns det inte lika kul att göra det.