Lite mörkare tankar

Kan inte fatta att jag kommer att vara 41 i morgon. Hur gammalt som helst. Känns helt overkligt. Om jag har tur har jag 40 år kvar att leva (genomsnittlig kvinna). Kan inte sluta tycka att det känns som om man blir lurad. Hur fan kan livet ta slut. Jag har inte alls någon lust att bara leva lika länge som jag levt eller inte ens det. Jag vill leva förevigt. Jag vill se allt som kommer att hända efter mig. Jag vill se mina barnbarn och deras barn och så vidare för alltid. Jag hatar döden. Det finns inget som är så skit. Det är inte alls något naturligt utan bara skit.

Jag vill inte bli gammal heller. Jag hatar att bli äldre. Gillade mycket bättre att vara tjugo. Kroppen kunde göra ALLT. Visst finns det fördelar i hur man blir betraktad av andra, och hur man förhåller sig till sig själv men det sistnämnda hade säkert varit lika om man levt lika länge men inte blivit äldre och det förstnämnda. Skit i det.

Kan inte heller fatta att jag kommer fylla år utan att pappa finns med för att grattulera. Hur är allt beskaffat när jag är tvungen att fylla år utom honom. Han som fanns med när jag föddes och borde vara med i allt som rör mig.

Har gråtit så mycket de senaste veckorna. Hoppas verkligen inte att det beror på att jag börjar förstå vad som har hänt. Jag vill inte förstå. Jag vill att han hela tiden ska vara levande för mig, som om han fortfarande finns.